Bla bla bla

Ibland känns det som att jag inte kan skriva saker på bloggen längre som är roliga för andra. Visst, jag brukar inte direkt bry mig om det, men när man själv tycker att man verkar astråkig så känns det väl sådär. Grejen är att alla saker jag vill skriva om är alldeles för känsliga för mig. Jag vill skriva om min son och hur mycket han betyder för mig, men jag kan inte med att lämna ut det för personer jag inte känner. Förlåt, men känns lite som att kasta pärlor för svin. Inte att läsarna är svin, men liksom ingen kan uppfatta något jag skriver om honom och ta in den kärlek jag vill förklara. Kanske andra föräldrar, men ändå känns det fel om jag gör det för ofta. Så personligt, för han är allt för mig.

Så jag försöker skriva lite lättsamt och allmänt. Samma med hundarna lite. Inte att hundar är som barn, men jag är ledsen för att Lizzy bor hos min mamma och pappa och lillebror nu, men det är det bästa för båda hundarna just nu. De lekte som galna när jag var där hela månaden! Var så kul att se dem. Men Ringo blev lite less ibland.

Och utbildningen jag sökte och kom in på verkar inte rent praktiskt att kombinera med föräldraledigheten så jag velar kring hur det ska gå att lösa OM jag vill gå den, men tror det blir för mycket. Vill koncentrera mig helt på mitt barn och att jag funderar på att ta upp företaget igen.

Och huset och flytten. Flytten känns skrämmande. Huset fick vi ju inte köpa så vi söker ett nytt nu. Så nu ska vi bo fyra pers i en trea ett tag med hundar och kaniner och allt och jag är helt enkelt rädd och nervös. Sist fungerade det inte bra och då var vi en person färre.

Och när jag skriver om politik blir folk bara förbannade för att jag utvecklats till att gå från vänster till typ ultrakonservativ bara för att jag insett att jag gått i gamla spår fast mina åsikter förändrats och ännu mer förbannade blir folk om jag skriver om religion och då blir jag ledsen för det känns som att folk inte vill att jag ska få vara lycklig då.

Men säger väl till mig själv som jag säger till andra, en blogg som är privat ska man väl ha för att man själv vill. Så man skriver om vad man själv vill. En privat blogg är ju inget företag!

Så lägger upp lite fina, söta eller konstiga bilder istället! Som vanligt då :)

Mad Men - bättre sent än aldrig! Och lite självinsikt.

Efter att Nip/Tuck tog slut så led jag lite brist på nya "allvarligare" tv-serier. Försökte med en del. Inget föll mig direkt i smaken. Sedan tog Monk slut för mig. Men NU har jag, precis som så många andra före mig, äntligen börjat titta på Mad Men som jag haft hemma ett tag. Åh, så bra den är! Särskilt då jag älskar män i kostym och dagligen sörjer att det svenska systemet gör det mycket svårt för kvinnor att välja hemmamammalivet (jag ger inte upp när det gäller det dock, ska kämpa så länge jag kan för att få ta hand om mina barn så bra och grundligt jag kan).

 

Rekommenderas verkligen! Även om hemmafrun i Mad Men är rätt olycklig:( Stackarn. Men det är liksom inte huvudsaken vilka "ideal" den hyllar eller dissar. Serien är vacker, välspelad och mycket fängslande. Och jag har minst fyra säsonger att se ikapp! Hurra!

 

Gällande Rederiet så såg jag klart den igår. Rekommenderas särskilt då alla avsnitt finns på youtube och man behöver inte kosta på sig ett öre eller ens ladda ner för att se den! Mycket bättre än alla andra svenska såpor jag sett iaf!

 

Har tänkt över ett och annat inatt. Vet inte om jag kommit fram till något direkt men två saker har jag kommit fram till. Det är verkligen dags att bli vuxen. Lite trött på att se ut som en förvuxen tonåring. Och så måste jag försöka välja mitt eget liv och inte vara arg på andra när det inte blir som jag vill att det ska bli. Man har högsta ansvaret för sig själv. Man kan inte förvänta sig att släktingar, vänner eller ens maken ska hjälpa en till sitt eget livsmål i alla lägen. Man får ta hand om sig själv. Låter kanske sorgligt när jag skriver det så. Men det är nog en positiv insikt. Egentligen har jag alltid vetat det, men kanske dags att börja leva som man lär också.

 

Tack för att du är min Gud

 

Jag kan inte vänta mig att någon annan någonsin ska förstå varför eller hur det blev som det blev eller varför jag känner som jag gör idag.

Tack för att jag lever.