Jadu, fuck you liksom, kärring

Att vara hemmaförälder måste vara världens svåraste arbete med tanke på hur svårt det tydligen anses vara både att lyckas fostra lyckliga barn utan statens inblandning med utbildade pedagoger. Jag blir förbannad på den äckliga jävla svenska skitfeminismen som har gjort det fult att ta hand om sina egna barn. Ja, om man är kvinna då. Är man man som stannar hemma och bakar bullar åt sina ungar, då är det fint och bra. Eller så är man en lat jävla hippe, vilket som.

Jag brukade vara feminist men totalt avskyr vad den svenska feminismen med jämställdheten och likhetsfeminsmen har blivit. Jag äcklas över hur fult det anses att ta hand om det viktigaste vi har, våra egna barn. Hur vi förväntas slussa in dem på förskolor från ett års ålder, gärna 50-60 timmar i veckan, bara för att VI SKA ARBETA SKITEN UR OSS och vara så äckligt jämställda och att den manliga kultureliten (gärna när de är nyblivna fäder) ser det som status att gå ut i pressen och grina över att de inte fick nog med uppmärksamhet på BB när deras fruar (förlåt, parters) födde barn. Och den kvinnliga kultureliten tillbringar spaltmeter med att förfasa sig över att kvinnor fortfarande har moderskänslor kvar i dagens moderna samhälle.

Och till Liza Mrklund: Bara för att ni var kassa föräldrar så betyder det inte att vi som älskar att vara hemma med våra barn är lika dåliga som ni var. Men tja, mödraskapet är ju bara en konstruktion, så vad spelar det för roll? Till skillnad från att vara Sveriges sämsta publicerade författarinna då. Det är viktiga grejer.

In med ungarna på dagis. Gärna direkt från BB. Så jag kan göra viktig karriär och bli en fri och lycklig kvinna som inte behöver befatta mig med mina egna ungar. Allt annat är ju barnmisshandel.