Jag känner mig av olika anledningar mig lite arg på folk. Jag gör ofta det, men men. Det känns som att jag är väldigt ensam i det här landet. Det är bara i kyrkan emellanåt, eller när jag läser katekesen osv som jag känner att jag förstår livet. Eller inte livet, utan människor omkring mig. Jag har t ex väldigt svårt att förstå hur det kan vara så att nästan alla mina veganvänner har extremt svårt att acceptera att jag är kristen då de flesta kristna värderingar är orsakerna att de själva blev veganer liksom. De tycker att jag är galen för att jag är abortmotståndare, men tycker själva att folk är mördare om de trampar på myror av misstag. Att inte kunna se dubbelmoralen i det är bara konstigt.
Varför ska man välja om man vill rädda djur eller människor? De stöttar gärna folk som trakasserar katolska kyrkan med rasistiska påhopp (Femen) och skrämmer livet ur katoliker som fått fly sina länder pga sin tro och det skulle aldrig falla dem in att samla in pengar till välgörenhet, men att kasta skit på mig för att jag säger ifrån mot rasismen mot kristna minoritetsgrupper är dem inte främmande för dem för de tycker att det är bra samtidigt som de är emot rasism?
Jag förstår inte. Varför kan folk inte bara försöka vara snälla mot varandra? Varför får inte jag vara den jag är? Om det inte vore för religionsfriheten så skulle även Femen sitta fängslade om de inte dök upp till kyrkan på söndagarna... Tänk efter ett extra varv vad ni protesterar emot bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar