Påven Johanna och andra dumheter

Det har blivit väldigt populärt senaste tiden att prata om myten om påven Johanna. Men påven Johanna är inget mer än just en berättelse. Den populära filmen om Påven Johanna har bidragit till att folk pratar mer om det idag, men de flesta inser att det bara är en historia. T o m på Wikipedia kan man läsa om hur myten uppkommit. Katolikhatet i Sverige är såpass stort att jag (när jag första gången hörde talas om denna historia) fick höra via en vän att det var sant och att hon inte ens dog av barnafödsel eller stening av folket (som historien berättar) utan att det t o m var den katolska kyrkan som lät avrätta henne. Folk alltså.

Ur Wikipedia:

"Påvinnan" Johanna var en, enligt vad forskningen hittills visat, mytisk figur som allmänt av den senare medeltidens krönikor under namnet Johannes anglicus (den engelske) insköts i påveraden mellan Leo IV (död 855) och Benedictus III (död 858). Berättelsen om "påvinnan Johanna" förekommer, såvitt är känt, första gången vid mitten av 1200-talet hos Jean de Mailly och efter honom hos Étienne de Bourbon. Båda förlägger hennes uppträdande till omkr. 1100. Sin spridning har den vunnit främst genom Martins av Troppau kända världskrönika, som placerar påvinnan mellan Leo IV och Benedictus III. I sin elaborerade form förmäler sägnen att "påvinnan" härstammat från Mainz eller England, uppträtt i manlig dräkt, studerat i Aten, i Rom väckt uppseende genom sin lärdom och valts till påve 855 och därefter regerat i 2½ år, tills hon under en procession till Lateranen oförmodat röjt sitt kön genom att på gatan (dagens Via dei Querceti) föda ett barn (ett litet gatukapell markerar platsen), varefter hon av blygsel givit upp andan eller – enligt andra – stenats till döds av den uppretade folkmassan. Berättelsen går förmodligen tillbaka på en romersk folksaga, som enligt den katolske teologen och kyrkohistorikern Ignaz von Döllinger haft sitt upphov i vissa kända förhållanden, nämligen dels att från Paschalis II:s tid (1099) till Leo X:s (1521) den nyvalde påven under en av invigningsceremonierna tog sin plats på en stenstol med öppen sits, vilket lätt kunde inge föreställningen att därmed avsågs en undersökning av den valdes kön, dels att vid en gata i Rom, vilken de påvliga processionerna undvek – förmodligen på grund av dess ringa bredd – fanns en illa medfaren bild som ansågs föreställa en kvinna med sitt barn och sålunda kunde antas syfta på den sällsamma tilldragelsen, liksom även en gammal inskrift, som misstolkades.

Här finns också en artikel av författaren och historikern Dick Harrison om påven Johanna.

http://blog.svd.se/historia/2011/04/20/har-det-funnits-en-kvinnlig-pave/

Bland annat detta går att läsa:

Men nej, detta har inte hänt. Skrönan kan spåras till 1200-talet, då den dyker upp i dominikanska texter. På 1300-talet var historien välkänd, mycket tack vare att dominikanerna använde den i sina predikningar för allmänheten i hela den västerländska kristenheten. På 1300-, 1400- och 1500-talen trodde många européer att Johanna verkligen hade existerat. Hennes namn infogades i påvliga regentlängder och så prominenta författare som Petrarca och Boccaccio hänvisade till henne som till en verklig person. Filosofen William av Ockham, som tillhörde en gren av Franciskanorden som förföljdes av påvekyrkan, utnyttjade Johanna som exempel för att visa hur lätt det var för en falsk påve att lura vem som helst; William syftade framför allt på sin egen huvudfiende, påven Johannes XXII. Under 1500-talet utnyttjades Johanna på liknande sätt i protestantiska stridsskrifter, dvs. som ett medel för att gyckla med och kritisera kyrkan och dess ledning. Den mest ryktbara vidareutvecklingen av historien är den (förvisso helt falska, men ganska roliga) senmedeltida skrönan att en ny påve, innan han satte sig på biskopsstolen, först måste sitta på två andra stolar, varav en kallades sedia stercoraria, ”dyngstolen”, och var försedd med ett hål (som på en toalettstol). En kardinal skall därvid ha fallit på knä och trevat under påvens kläder för att leta upp genitalierna, varpå han högtidligen förkunnade Testiculos habet! (”Han har testiklar!”). Hela proceduren syftade till att undvika att ännu en kvinna lyckades nästla sig in i Vatikanen. 

Och ärligt talat, samma person jag nämnde ovan som faktiskt var helt övertygad om att Påven Johanna existerat och att katolska kyrkan lät mörda henne även tror att katolska kyrkan fortfarande idag klämmer påven på pungen för att kolla om han verkligen är en man.

Tänk att det i dagens moderna samhälle fortfarande finns folk som inte ens orkar leta fram lite info. Man blir ju nästan bestört. Harrison skriver att folk på 13-1500-talen på vissa håll trodde att hon verkligen hade existerat, men bara detta hittar jag som kommentar på boksidan.net av någon som läst en roman om Johanna: Gå inte på lexiconens (katolska kyrkans) påstående om att Johanna inte existerade. Läs eftertexterna till boken och se... Folk går fortfarande på samma skvaller som på 1300-talet. På 1300-talet kunde man inte googla t ex så där finns en förklaring till dumdristigheten iaf.