Jag kommer aldrig i mitt liv sätta något annat än att vara mamma i första hand. Aldrig någonsin. Inte ens att vara en enskild individ, eftersom dagen min son föddes, min förstfödda, sedan den dagen är jag inte bara jag längre. Han är min förlängning, en evig kärlek.
Jag hade oturen att drabbas av en sjukdom som drabbar ca 5% av alla gravida kvinnor. Ett fysiskt fel som inträffar efter graviditet. Post partum tyreoidit som dessutom var en variant på min tidigare subakuta tyreoidit. Sjukdomar jag kanske aldrig blir riktigt frisk från, men troligtvis inom ca 3-5 år.
För några år sedan hade jag gett upp, men jag kommer aldrig att ge upp någonting. Jag är sjuk, trött, men jag är för evigt stark nog att vara mamma. Jag kommer alltid att göra allt för mina barn. Skoningslöst.
Jag vet att det stör folk, när människor som varit rotlösa, dramaqueens, brytt sig om varenda jävla skitsak, tagit illa vid sig av allt, plötsligt, trots att man borde gå ner sig, att de inte ger upp utan fortsätter att vara lyckliga i sitt livsval. Få gånger i mitt liv har jag valt rätt. Att bli mamma är en av de gångerna jag valt rätt. Och nu hoppas jag att jag valt rätt ännu en gång. Att få ett barn till.
Jag antar att en och annan som känner mig eller läser här undrar hur jag kunde bli gravid igen med tanke på att jag blev sjuk och fortfarande är sjuk. Ibland undrar jag om det var rätt att bli gravid nu, men det kommer att vara betydligt skonsammare för min kropp om syskonet föds tätt inpå. Annars skulle det bli ett decennium minst av plågsamma hormonkaruseller, blodprover varje månad och mediciner. Hellre tre år än tio. Och med tanke på hur kontrollerad jag är så ska det inte längre vara någon risk för mitt andra barn.
Men visst, jag hade hellre varit frisk. Den här sjukdomen är skitkass, för att uttrycka det rätt sammanfattat. Men det är bara att bita ihop :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar