NPF rambling

Jag har senaste åren blivit väldigt förvånad över hur folk diskuterar helt vanliga funktionshinder som  ADHD, atypisk autism och ADD osv. Jag gick i en alldeles "normal" statlig skola. Det var jag som fick hjälpa de andra barnen hela tiden, det var jag som var den som blev slagen istället för slog mm. Jag var den som var tyst och drog mig undan. Ändå så har folk så äckliga fördomar om hur människor med NPF-problem är. Och det har liksom blivit värre med åren.

Läste t ex denna tråd på Familjelivs forum (som för övrigt är ett av de värsta platserna man kan söka sig till om man vill ha förståelse, min kvinnosyn har dalat något makabert sedan jag kollade på FL för första gången).

Det är en förälder som undrar om hon bör berätta för de andra i skolan att hennes barn har en NPF-diagnos. Svaren är helt störda. Folk tror att om en unge med NPF-diagnos hamnar i deras unges klass kommer de att få stryk och bli störda konstant osv. Och en del säger att det borde vara en skyldighet att berätta eftersom det utsätter andra barn för fara osv.

För det första får ju ungefär 9000 gånger fler barn dessa diagnoser idag än när jag var liten. Jag fick min diagnos som vuxen exempelvis trots att jag haft ADHD hela livet. De föräldrarna med extrema fördomar har säkert haft kompisar med samma problem, skillnaden är bara att då var ungen "bara lite vild, konstig, ensamvarg" osv, inte hade diagnoooooos som det heter nuförtiden oavsett om man har fått en diagnos eller inte. När jag var 19 år och första läkaren började prata om ADHD så blev jag oerhört förnärmad själv eftersom jag trodde att det innebar samma sak som inlärningssvårigheter, vilket jag aldrig någonsin har haft. Alla jävla människor har haft ADHD-ungar i sina klasser och i vissa klasser var det de som var de skötsamma. Mycket beror helt enkelt på något så basic som uppfostran och att man anpassar skolgången efter individen. Numera verkar det som att man förväntas "komma ut" med allting och förklara alla känslor med diagnoser och man måste ha det på papper för annars anpassar sig skolan inte exempelvis.

Helt sjukt.

T ex har jag följt en ung mamma-blogg där mamman blev helt "galen" och hamnade på behandlingshem där det visade sig att hon har Aspergers och nu ska hon, som tidigare hade bra betyg mm, plötsligt ge upp sina drömmar om att bli jurist osv och gå på någon special-aspergersskola istället. Och visst, det kan vara bra för just henne trots att hon verkar rätt normal förutom att hon nog behöver lite speciellt stöd, men det är ganska ofta såhär. Hur kommer det att påverka ungdomars framtid att skita i alla planer bara för att de får en diagnos? Varför kan inte skolan istället anpassa sig lite mer efter individen och inte bara NPF-barn, utan alla barn? 

Haha som ett exempel så fick jag inte studera enskilt i särskilt rum i skolan, till skillnad från ungarna med diagnoser, för att jag förväntades kunna koncentrera mig bland 30 pers som skrek. När jag bad om att få gå till tysta rummet dagligen för att jag annars var tvungen att göra allt hemma istället, så blev det så det fick vara år ut och år in eftersom jag alltid blev nekad. Fick sitta av tid åtta timmar om dagen i flera år och plugga hemma istället, bara för att skolan inte ville anpassa sig så att jag fick läsa i ett tyst rum när jag sa att jag behövde det. En gång fick jag läsa på toaletten. Enda dagen något gick in i skallen på skoltid.

Men hade jag fått diagnos som barn hade jag kanske också blivit stämplad som efterbliven specialunge hela livet och aldrig gått ut med nästan MVG i snitt och kunnat läsa vidare. Inte för att det gav något iofs men universitetet är iaf lättare att klara av än grundskolan.

Och nu blev det rörigt och knasigt men vafan jag har ju ADHD :)))

Åke Jävel - av någon anledning kändes denna bild passande.

Men hallå, NPF-diagnoser är inget att vara rädd för. Men är ganska säker på att jag definitivt inte skulle berätta för andra föräldrar om min son har det. Skulle bara stämpla honom och han skulle få lida för deras fördomar.