Mammakärlek

Idag tog min man sonen några timmar över dagen så att jag fick sova ut (vi har dubbla boenden en månad till). Och det var bra för har inte sovit ut på länge, men det är knäppt för kändes helt konstigt att vara utan min son. Blev ledsen och kändes märkligt. Men var skönt att sova såklart, särskilt med migrän. Konstigt hur man kan bli så beroende av sitt barn, som ett förhållande på helt annan nivå än något annat man känt eller minns att man känt iaf. Jag kan tänka mig att kärleken till sina egna föräldrar var på så vis när man var barn, det jag känner när jag gråter efter dem på nätterna fortfarande ibland. När jag saknar och oroar mig.

När jag gick dit med vovven så satt N på golvet och lekte med min make och N bara sken upp så lycklig! Och jag kunde knappt sluta krama honom.

Hur kan man älska någon så mycket? Jag förstår inte.