Nu är jag väl elak igen men förstår verkligen inte folk som på sin öppna blogg (där de går ut med namn, bilder på sitt barn. barnets namn, bostad, alltså HELT öppna bloggar) hur de kan sitta och resonera fram och tillbaka när de är gravida om att de hade tänkt göra abort, vill göra abort och liksom låter det stå kvar och fortsätta diskutera det när barnet är fött.
Visst det är vad man känner bla bla men hur kul är det för barnet att alla sedan vet att föräldrarna egentligen inte vill ha honom/henne?
Kom att tänka på det först när jag kollade en stund på MTV och "16 & Pregnant" när t o m morföräldrarna satt och skällde på dottern (mamman/tonåringen) om att hon borde ha adopterat bort barnet. Barnets pappa sa också att han inte ville ha sin dotter.
Visst om det är så då, men någon dag kommer det äldre barnet antagligen att se det och inte må så bra.
Man behöver inte vara perfekt för att man är förälder, såklart, men när det gäller önskan att behålla sitt barn oavsett om det gäller adoption eller abort, kan man inte försöka dölja det för sitt barn?
Blir man någonsin normal igen om man får veta att ens föräldrar inte ville ha en alls?
De jag pratat med som fått veta det har inte mått så bra. Skrev om en kvinna tidigare vars mamma kämpat väldigt hårt för att få en väldigt sen abort men Socialstyrelsen sa nej. Hon mådde inte så bra. Men hon kanske är ett undantag?
En sida nedan för folk som överlevde sina aborter. Inte samma sak men detta diskuteras en del:
http://theabortionsurvivors.com/
Edit: Såklart är det inte bara unga mammor som är såhär, men det är ofta yngre som startar bloggar för att få ur sig sina funderingar. Gäller föräldrar i alla åldrar och även papporna såklart. Ofta papporna i tv-serierna t ex som tjatar om abort mm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar