Som barn hade jag några bra midsommaraftnar. När jag och mina syskon träffade mina kusiner, vi byggde midsommarstång, badade och köpte godis. De vuxna åt surströmming som bokstavligen stank och sedan skrattade och pratade medan vi lekte.
Andra midsommaraftnar var inte alls lika bra. När de vuxna bråkade och drack eller att de bara drack var ofta illa nog. Det skrämde livet ur mig. När det fanns några vuxna i närheten som blev så obehagliga så jag inte vågade vara hemma och gömde mig istället någonstans. En gång sprang jag rakt ut i skogen när vi var ute i en stuga och trots att jag frös och blivit biten ca 400 gånger av glupska mygg så vågade jag inte gå hem igen. Satt ute i skogen och grät midsommarafton för att jag inte vågade gå hem pga fulla vuxna.
Jag minns inte exakt allt. Min mamma brukade exempelvis inte dricka mycket, men kanske var hon borta den gången? Nåväl, det är inget att gräva i. Poängen är att många barn blir oerhört rädda när vuxna blir personlighetsförändrade pga alkohol och jag tror att många vuxna inte minns det eller kanske inte blev det själv och därför inte förstår det. Jag var jätterädd för att säga det till mina föräldrar t ex, varför jag gjort som jag gjort. Fick som en klump i halsen, ångest helt enkelt och kunde inte prata, förklara alls varför jag var så rädd. Ibland gömde jag mig på toaletter, i källare, beroende på var vi var. Jag hatade verkligen midsommarafton för det var ett sådant lotteri. Antingen kul eller fullständigt vidrigt.
Därför firar jag inte direkt midsommarafton som vuxen. Och nu när jag har barn kommer jag bara att ordna världens bästa midsommarafton för min son och i hans närhet ska inte onyktra vuxna förekomma om han verkar bli rädd av det och jag kommer då garanterat aldrig att vara det.
Denna midsommar ska jag dock fira, men av annan anledning. Idag faller midsommar på vår bröllopsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar