Såg att någon kommit till min blogg när personen hade sökt "känner mig utanför som styvmamma" och jag blev lite berörd. OM personen mot all förmodan skulle läsa det här, du är inte ensam. Det är en jättesvår situation. Folk pratar ofta om hur stor omställning det är att få barn, men att få styvbarn är en betydligt större omställning (tycker jag) och det förväntas man ta mer eller mindre med en klackspark. Man får knappt prata om att man känner sig utanför, som en främling i sitt eget hem, hur ensam, oförstådd, vilsen och förvirrad man kan känna sig för t o m de som känner en bäst väljer att misstolka för alla tycker synd om barnen, vilket det utan tvekan ÄR. Det är svårt även som vuxen. Särskilt när beslut tas över huvudet på en. Säger man hur dåligt man mår så vänder folk ofta det till att man inte skulle tycka om barnet eller att det är värst för barnet. Och ja, det är det säkert, men som styvförälder är man inte den som bestämt vare sig skilsmässa eller barnets boende (i de flesta fall iaf). Man är utomstående och förväntas passa in i en annans familj väldigt snabbt. Göra rätt utan några direktiv alls.
Det är väldigt svårt att ha en familj som inte är ens egen. Det är som en hallucination. En familj som är i ens hem men ändå så långt borta. Jag valde att flytta isär för kände mig så oerhört ensam ibland så det var lättare att vara helt ensam. Bara titta på när ens man hade en familj man inte var med i. Så fruktansvärt ensam. Innan jag hade min son och jag inte kunde bli gravid utan hjälp och bara tittade på och anpassade mig efter den familj min make hade, som jag inte var en del av. Jag var helt tom. Och jag var arg på föräldrarna som inte bara levde ihop istället, gjorde allt så svårt när de bara borde ha varit lyckliga. Men samtidigt var de den enda familj jag hade. Jag kanske inte kunde få en egen. Det var svårt. Så kluvna känslor.
Jag skriver inte ofta om detta för det är som det är och man kan bara göra sitt bästa. Men du som sökte på det är inte ensam med att känna dig utanför. Det är helt naturligt. Tror att det hade varit mer konstigt om man kände att det var helt lätt på alla plan, iaf om man inte har erfarenhet av det. Jag ser det som att min man har två familjer. Jag anpassar mig så gott jag kan men i alla lägen gör jag inte det och kommer att mer och mer bestämma mig för att leva mitt eget liv. Våga leva själv, inte bara ha dåligt samvete över något som hände innan jag ens var med. Jag är ingenstans en mamma till min styvdotter, bara en kompis. Det fungerar bra mellan oss. Det som inte fungerar bra är saker omkring, som att de bestämt att de ska bo i en stad jag hatar och jag blev aldrig tillfrågad vad jag ville. Bara förväntas hänga med. Och det är något jag vill säga att man aldrig ska göra.
Man får inte anpassa sig så man går under. Barnen är viktigast men även mitt barn. Och jag har precis lika mycket rätt att leva det liv jag vill leva, där jag vill leva, trots att någon bestämt något annat med sin första familj. Ibland betyder det dock att jag måste klara mig själv. Ingen kan vara på två ställen samtidigt.
Man tror att det är svårt men för många är det mycket svårare än man någonsin kan föreställa sig även när man älskar varandra och barnen. Ja, eller kanske särskilt då. Utan kärlek skulle det vara ganska lätt att dra :)
Att det är konstigt för en och man känner sig ensam betyder inte att någon gör något fel eller att någon hatar någon eller bråkar. Det är bara konstigt att anpassa sitt liv efter en familj man knappt känner. Det är inget för mig, men man får göra sitt bästa.
Jag känner att min son är min familj. Han är den enda jag verkligen känner är min. Som jag har ansvar för. Den enda jag känner på riktigt. Utan honom vore jag ingenting.
Men jag älskar betydligt fler. verkligen verkligen älskar. Och det är också bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar