Det är konstigt. Jag trodde att jag skulle jagas av sömnlöshet, känna mig otillräcklig, vara konstant trött och sliten och visst är det kämpigt när barnet har ont i magen och skriker konstant (när det sker, har kommit relativt lindrigt undan med bara en enda riktigt hemsk vecka hittills) och att vänja sig vid att aldrig kunna vara bara "själv". Men det också, med sömnlösheten, min sömn har aldrig varit bättre för nu ligger jag inte uppe på nätterna och mår dåligt. Jag har slutat drömma mardrömmar nästan helt. Jag förstår att jag med mina sömnproblem är ett undantagsfall, men för mig fick jag börja sova bättre när jag fick barn än vad jag gjorde innan.
Jag funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Inget känns omöjligt. Funderar på att t ex börja arbeta med de utsatta barnhemmen i Bulgarien, skriva klart flera bokprojekt, gå fler kurser mm. Har fler hobbys på gång, orkar städa mer, tar bättre hand om mig själv och min kropp.
Mitt barn är det bästa som hänt mig. Jag vill äntligen leva fullt ut. Jag är inte längre lika rädd, lika stressad. Jag är så tacksam över att mitt liv fått denna fantastiska vändning och jag är så glad över att jag har min älskade make att dela detta med.
Lycka.
