Jag hatar att jag får mens varje månad istället för ett plus på stickan. Jag hatar att jag har sådan ångest över det dagarna innan att jag knappt vågar gå på toaletten. Jag hatar att jag blir så rädd för att förbli barnlös hela livet och inte kan se något positivt i att få vara ego och göra vad fan som helst med min tid hela livet, finns så många som skulle vilja ha all tid i världen att leva som tonåringar tills de dör men är föräldrar istället. Jag hatar att trots att jag är glad över att min man får vara far så kommer jag att känna mig dubbelt ensam i att titta på hur han har familj med någon annan hela livet. Jag vet inte om jag klarar av det. Eller ärligt talat, jag vet nog att jag inte kommer att klara av det.
Jag vill inte bära det här längre. Trots att jag önskar alla andra lycka så önskar jag att jag hade någon att bära smärtan med. Jag kan inte ens gifta mig med honom för att jag antar att jag inte kommer att kunna leva barnlös med någon som har barn med en annan.
Och naturligtvis kommer jag att radera detta om en stund. Man får inte vara ledsen över sådant här. Man ska vara glad åt att alla andra är lyckliga. Jag vill inte vara ensam hela livet. Jag vill vara mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar